Jag vill minnas att jag frös om händerna, när vi kröp under stängslet. Att det var kallt men att träden, ännu inte skakat av sig sina löv. I varje fall var det ljust ute. Det minns jag. Och vi hade nog varit ljusa på insidan, om det inte vore för anledningen vi var där.
Jag hade just köpt min kamera. Jag var kass med andra ord, och Julia, ville inte vara med på bild. (Det hade inte jag heller velat. Det är därför, nästan alla kort blev tagna i ryggen.)
Vi hade smitit in på Scharins. Ett sönderfallet ruckel och industriområde, som håller på att rivas. Jag älskar stället.
Det ligger bråte överallt. Sprickor löper längs betong. Trasig inredning, gamla maskiner, och spår efter bränder. Svart, vitt, grått. Det är vackert. Otroligt vackert. Jag hade nog uppskattat sprickorna i betongen, om det inte vore för ärendet: vi var där, för att göra slut.
Båda två, hade missat föreläsningen under kategorin ’var singel på sommaren, men se för fan till att ha någon att krama på vintern.’ För där, utanför det sönderfallna rucklet, sa vi hej då. Vi badade i höstens galla, och ändå, sa vi hej då. Lycka till med livet och allt det där.
Sen den dagen har allting mellan oss som någonsin varit runt, blivit platt. Allt, har blivit fel. Åt helvete, för att uttrycka sig milt. Nästan allting, tack vara mig. (Jag svinade till det, på ett sätt som inte blev särskilt sött.)
Men nu, eller rättare sagt igår, sträckte denna unga fröken fram handen. Den vänliga, öppna handen: ”Fan, vi klaffar ju. Jag vill ändå kunna hänga med dig.”
”Tack,” sa jag.
5 kommentarer:
fint.
du är verkligen bra med orden.
Underligt nog, finns det ingen motsatt känsla till kärlek. Vi är inte heller gjorda för att känna en sån känslan (hat är bara en kategoriseringsfas).
Försöka hindra den känslan är något som kan beskrivas som omöjligt. Utan ju mer man drar med det desto mer rent utav käpprätt åt helvete går det. Det enda du kommer ha kvar är en orgasm av försvarsmekanismer och troligast en sårad person.
Att allt går 'åt helvete' när man säger hej då är ungefär som att skylla på sig själv när någon anhörig dör i en olycka.
Mänskligt
felica: tack ska du ha :)
jag älskar sättet du skriver på.
Du förmedlar så man förstår.
Vad fint. Verkligen fint.
Skicka en kommentar