Minnet är som ett spektrum. Det finns färger som skär i ögonen och det finns färger som behagar. Kalla, som varma. Blandar vi dem får vi en grå fläck framför oss. En gråzon vi kallar jaget.
Minnen från barndomen är ofta bomull. Du minns hur det kändes, att styra två korta ben när de tog dig till förskolan. Hur kramsnön kändes mellan händerna på vintern. Du minns hur juniregnet föll. Och hur skoj det var att hoppa i vattenpölar, då man hade gummistövlar på sig.
Intill bomullsfälten ligger de rödfärgade minnena. Här, finns fjärilarna i magen då du kysste någon du tyckte om för första gången. Den där honungsvarma känslan, av att hålla någon riktigt nära, riktigt länge. Och alla de där minnena som egentligen inte är så märkvärdiga, men som blivit speciella, eftersom du delar dem med någon.
Sen, har du minnena som alltid ligger närmast till hands. Såren. De öppna, där blodet inte riktigt hunnit stelna än. Det är hit du har stoppat ner dina förluster. Svek. Misslyckanden. Saker som aldrig blev, som du hade tänkt. Som du hade önskat.
Men, nu är nu. Det enda väsentliga är egentligen gråzonen framför oss. Där vi är idag. Bomullen, de rödfärgade minnena, och de öppna såren blandat i en enda stor fläck. Att lära känna sig själv är med andra ord rätt enkelt:
tänk tillbaks, summera alltihop.
5 kommentarer:
Du är bäst!
tackar tackar :)
Ruskigt bra skrivet, har helt klart fastnat för din blogg.
Jag har även ett vitt ljus, långt långt fram. Ungefär som ett ideal eller en önskan om hur min framtid kommer att vara. Om man ska tro på det där med spektrum dvs
anonym: :)
jonatan: härligt att höra.
förstår vad du menar. jag har också tänkt i de banorna.
ett ord; genialiskt!
Skicka en kommentar