210 grader

För er som inte orkar läsa: http://210grader.tumblr.com

För er som orkar läsa:

Sommaren 2007 stod jag och svettades på mitt första sommarjobb framför en smältugn. Mitt jobb gick ut på att smälta ner borrkärnor i deglar, i en ugn som var 1100 grader varm, för att sedan få fram ett pyttelitet korn guld/silver som kunde analyseras. Första lönen var på väg in och jag funderade inte på vad jag skulle göra med pengarna – jag funderade i stället på vad jag skulle blåsa bort dem på. En dator stod högt upp på listan eftersom jag inte hade någon. En annan tanke – som var betydligt mer avlägsen, nästan oartikulerad ännu – var att jag kanske skulle skaffa mig en systemkamera. Susanne och Annika hade systemkameror, och de stora förebilderna: Citronmuffin och Silverfisken. (Så stor var min bloggvärld på den tiden). Man måste komma ihåg att det här var på den tiden då inte alla som bloggade hade en systemkamera. Samtidigt visste jag att det var en onödig utgift, en dator visste jag att jag skulle ha användning av, men en kamera … jag kunde ju inte fota. Men mina tankar börjar började sakta men säkert arbeta runt problemet. Jag hade vid den här tiden en annan blogg, men bilderna på den var alltid resultatet av någon halvtaskig google-sökning. Vore det kanske inte läge att starta en ny blogg, tänkte jag, där jag endast hade mitt eget material. Egna texter med egna bilder.

Jag spann vidare på tanken och insåg att jag kunde lura folk att läsa mina texter bara jag la upp snygga foton. Bilderna och layouten skapar trots allt första intrycket, och om intrycket är övervägande positivt så väcks en nyfikenhet, som kanske får läsarna att stanna en litet stund till. En bild attraherar ögat så fort den finns i blickfånget. Det skrivna ordet är en annan historia, man måste få med läsaren en bra bit in i texten innan hon fastnar.

Så, vad skulle projektet heta? Jag tänkte mycket på det här och de var viktigt att det blev rätt. Min dåvarande blogg hade ett värdelöst namn och jag skulle inte göra samma misstag igen. Tanken slog mig att namnet skulle ha med synen att göra. Bilderna skulle på något sätt lyckas förmedla hur jag såg världen. Och det var här någonstans, i mina tankar kring ögat, synfältet och medvetandet, som 210 grader kom till. 210 grader är helt enkelt storleken på människans synfält, men jag gillade också att namnet kunde syfta på värme. På den här tiden delade jag också upp Sveriges befolkning i två läger. Det fanns de som gillade siffror, och det fanns de som gillade ord. Eftersom namnet innehöll både siffror och ord tänkte jag att det kanske kunde locka läsare från båda lägren.

Det har hänt mycket sedan den där sommaren, inte bara jag har förändrats, hela internet ser i dag annorlunda ut. Det har vuxit sig groteskt för dem som inte hänger med, och för dem som hakar på har det aldrig varit bättre. Själv har jag landat någonstans där mitt emellan. Jag var länge en facebook-sniffande-bortslösare-av-tiden-prostituerad-självdödare, som drog åt remmen med tänderna och injicerade statusuppdateringar från människor jag inte känt på flera år, och inte heller hade lärt känna eftersom jag endast haft kontakt med dem via facebook. (Eller det är väl snarare frågan om en slags icke-kontakt). Att vara ständigt uppkopplad blev lika med att vara ständigt ofokuserad. Ambitionerna att en dag skriva något vettigt har väl inte riktigt dött än, men min livsstil – jag delar den med så många i min generation – tar sakta död på drömmen. Att försöka skriva med en dator som har internet är som att försöka sjunga när man dammsuger. Bruset, flödet av all information, som ständigt strömmar in genom ögonen, öronen, halsen – reklamen, annonserna, de triviala statusuppdateringarna, de stora rubrikerna, Eriks Saades röst – skräp som jag klarar mig bättre utan. Det är först i tystnaden, eller i tristessen, som orden kommer till mig. När man skruvar ned volymen på flödet börjar hjärnan hitta på saker, helt på egen hand. Jag förväntar mig inte att en sådan tristess passar alla, men den passar mig. En åskklädd himmel. Regn i en småstad. Bilar som passerar, och vattenfraset under däcken.

Eftersom jag avaktiverade mitt facebook-konto i början av året tänkte jag därför fullborda något som jag borde ha gjort för två år sedan. Det är inte utan en viss separationsångest jag skriver det här sista inlägget på blogspot.com. Tanken när jag startade den här bloggen var att den alltid skulle finnas kvar. Jag såg mig själv som 50-åring sitta och bläddra bland gamla foton. Jag skulle kunna se hur dålig jag var i på att fota i början, hur mycket bättre jag hade blivit med åren, och alla ansikten av gamla vänner skulle fylla mig med värme.

Men blogspot/blogger har tyvärr halkat efter, flickr likaså, och när jag i går kände en våg av kreativ energi som bara ville ut, innan mitt huvud skulle avfyras från min kropp likt en nyårsraket, svor jag eftersom jag inte hade någon plattform längre. Jag hade låtit huset växa igen, stora rötter hade trängt upp under bron, och mossa hade börjat växa kring mässingen på dörrhandtaget. Jag drev ingen blogg längre, jag drev ett övergivet hus, och det var jag som hade övergivit det! (Jag ber om ursäkt om jag överdramatiserar en smula).

Men, och det här är ett stort men, viktigare än allt detta pjoller är ni som har läst det jag skrivit eller sett det jag fotat, och uppmuntrat mitt arbete. Jag skulle därför vilja passa på att tacka er för alla de kommentarer ni gett mig, klapparna på axeln, uppmuntringarna på fyllan. Jag inser att detta tack förmodligen kommer två/tre år för sent, men om så bara en enda läsare ser det här så var det värt att skriva. Och ska jag på något vis försöka sammanfatta det hela så är det också er vänskap jag kommer att ta med mig, minnas, och längta tillbaka till.

Tack!

Hit flyttar jag: