mitt mentala godis
Jag mötte en härjad ung man i badrumsspegeln för en stund sedan. Han hade röda ögon, var orakad, och hans hår stod åt alla håll. Fan, tänkte jag, man kan tydligen läsa tills ögonen blöder.
Jag kände även hur det värkte på ett udda sätt i högerarmen. Ah, musarm! Innan jag insåg att jag knappt rört datorn den senaste tiden. Jag har alltså en bokarm, hur töntigt det än låter.
W,t, fuck.
Min tröst: jag har smällt i mig över 500 sidor på två dar vilket är betydligt mycket mer, än jag brukar. Och om det är möjligt att bli hög på text, så har jag just blivit det.
16 september, 2007
Jag vill minnas att jag frös om händerna, när vi kröp under stängslet. Att det var kallt men att träden, ännu inte skakat av sig sina löv. I varje fall var det ljust ute. Det minns jag. Och vi hade nog varit ljusa på insidan, om det inte vore för anledningen vi var där.
Jag hade just köpt min kamera. Jag var kass med andra ord, och Julia, ville inte vara med på bild. (Det hade inte jag heller velat. Det är därför, nästan alla kort blev tagna i ryggen.)
Vi hade smitit in på Scharins. Ett sönderfallet ruckel och industriområde, som håller på att rivas. Jag älskar stället.
Det ligger bråte överallt. Sprickor löper längs betong. Trasig inredning, gamla maskiner, och spår efter bränder. Svart, vitt, grått. Det är vackert. Otroligt vackert. Jag hade nog uppskattat sprickorna i betongen, om det inte vore för ärendet: vi var där, för att göra slut.
Båda två, hade missat föreläsningen under kategorin ’var singel på sommaren, men se för fan till att ha någon att krama på vintern.’ För där, utanför det sönderfallna rucklet, sa vi hej då. Vi badade i höstens galla, och ändå, sa vi hej då. Lycka till med livet och allt det där.
Sen den dagen har allting mellan oss som någonsin varit runt, blivit platt. Allt, har blivit fel. Åt helvete, för att uttrycka sig milt. Nästan allting, tack vara mig. (Jag svinade till det, på ett sätt som inte blev särskilt sött.)
Men nu, eller rättare sagt igår, sträckte denna unga fröken fram handen. Den vänliga, öppna handen: ”Fan, vi klaffar ju. Jag vill ändå kunna hänga med dig.”
”Tack,” sa jag.
flytande dagar
likt vilsna åskådare,
till våra egna liv
sitter vi där och tittar på;
då dagarna
likt vatten,
rinner genom våra händer
a lack of color
“and when i see you
I really see you upside down
but my brain knows better
it picks you up and turns you around”
- Ben Gibbard
egentligen skrattar jag
Det är en sån där dag då jag vaknar, upptäcker att det är morgon, och drar täcket långt över huvudet. Tills jag försvinner. Jag vill inte upp. Jag vill inte sova. Men framförallt vill jag inte tänka.
Jag borde styra upp mitt liv, säger jag till mig själv. Men jag vet hur löjlig jag låter.
Det borde jag ha gjort för länge sen.
No shit mother-in-law, sherlock! Det hade till och med fjollan, aka mästerdetektiven Basil Mus kunnat lista ut.
Men ni kan göra mig en tjänst, om jag inte har flyttat eller skaffat mig ett jobb snart: skicka en torped efter mig. En kallblodig jävel. Det är bara ett plus i kanten om han gör jobbet med kniv. Jag har nämligen kommit till insikt: det är precis, vad jag behöver.
(Eller ett jobb då, förstås.)
Nu, ska jag läsa en bok tills jag tappar bort tanken som stör mig. Tanken att jag existerar.
måntiara förvandla mig, till ett frimärke eller nått
Jag tror att tanken slog mig först idag. Tanken att jag faktiskt inte är någon annanstans, än just här. I svinkalla, norra Sverige, i jämnhöjd med polcirkeln. Hell yeah, fast käpprätta motsatsen.
Oftast som oftast, brukar kylan här uppe vara överkomlig. Jag brukar till och med ha överseende, med den erigerade stenpenisen mitt på torget.
Men idag, känns småstadsidyllen lika krossad som Buddhas heliga bollar hade varit, om Mohammed stoppat dem i ett skruvstäd. Det finns ingenting här i stan som lockar mer, än ta-mig-långt-härifrån-biljetterna på resebyråerna.
Ge mig Danmark, Tallinn, Gotland, Ryssland, eller vad fan som helst.
Snälla ge mig allt, utom en kall stad, med en stenpenis på torget.
mir gehts gut
Ett grått morgondis. Himlen, långtradare, Volvobilar på väg in till stan. Allting, smakar grått. Allting borde smaka grått...
Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Att tala om hur otroligt sugen jag är på att värma en gorby, känns för primitivt. Att tala om hur otroligt osugen jag är på alkohol, känns för självklart. Att berätta varför jag inte vaknade i min egen säng igår, känns lagom, dessvärre för privat.
Det får helt enkelt räcka med ett: jag mår bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
