Gott nytt, och skål!
bedövad av en sängram
Vindrutetorkarna forslade bort regnet från rutan. Det var höst. Ännu var det inte så kallt att regnet frös till is. Det spelade däremot mindre roll. Ikväll skulle han liks vara inomhus. Han skulle sitta axel mot axel med en ung fröken. Under en filt. Ihopkrupen inuti en soffa. De skulle se på tv, skämta med varann, röra varann. Precis som man ska göra en regning höstkväll om man tycker om varann, tänkte han.
Han hade längtat. Det kände han nu efter att han parkerat bilen och stod i hissen på väg upp till hennes lägenhet. Pulsen steg en aning, men han var inte stressad. Snarare ivrig att få känna sina händer i hennes. Att dofta henne i nacken. Placera kyssar på hennes kind. Gud, vad han längtat.
Nu när han väl stod utanför dörren drog han ett djupt andetag. Samlade sig en stund. Han hade inte sagt till henne att han skulle komma. Han kunde bara ana, hur glad hon skulle bli att se honom. Han började bli otålig. Rörde handen mot ringklockan, men hejdade sig. Nej, tänkte han. Ska jag överraska så ska jag överraska. Brevinkastet. Självklart.
Han böjde sig ner till brevinkastet. Öppnade. Och just när han skulle sjunga Oh my darling, oh my darling Clementine förstod han att hon var hemma. Lyset innanför dörren var visserligen släckt. Men han hörde henne. Han hörde hur hon andades. Högt. Tungt. Tillsammans med någon. Han hörde också hur en sängram, våldsamt stötte i väggen. Gång på gång. Igen, och igen.
Han stod bedövad. Vad skulle han göra? Ställa till en cirkus? Plinga på 20 gånger och låta dörrklockan avbryta dem? Banka med nävarna på dörren tills adrenalinet försvann? Eller skulle han bara gå? Ta hissen ner igen.
Det blev inget alls. Med ena fingret hängandes på brevinkastet, stod han kvar. Han kunde inte röra sig. Andetagen åtföljdes nu av energiska stön. Hon skrek. Om än det bara var stön, uppfattade han orden i dem: jag vill ha mer. Ge mig mer.
En del av honom, ville skrika ner i brevinkastet. Bokstavera. Med hårt eftertyck på bokstäverna. H-O-R-A. Den andra delen, tyckte synd om henne. Han förstod att hon hade sex med sitt ex. En kille, hon hade känslor för.
Sängramens stöt i väggen blev intensiva. Nu var det inte hon som skrek. Det var han, som åtnjöt sin orgasm.
Undra vart han kom. Utanpå. Eller inuti henne.
Han hörde de lätta smacken, från ömhetskyssarna efteråt.
Istället för att slå igen brevinkastet, lät han det glida igen. Ljudlöst.
Han ställde sig sedan i hissen. Lät hissdörrarna glida igen. Han skulle hem. Hem till sin flickvän.
rise and shine... eeh... with your nipples
Jag har jobbat natt. Grejen är bara att jag inte har något jobb. Jag är en arbetslös, icke arbetssökande snubbe som har fördrivet tiden i natt med att rita runda solar runt bröstvårtorna. Runda solar, i tusch. (Jag ser det inte som en självklarhet, men jag misstänker att jag hade kunnat göra något vettigare av tiden.)
…
(Typ… målat zebraränder på låren eller nått…)
Hursomhelst: jag ska bli bättre på att uppdatera min flickr. Hade jag tänkt. För är det någonting jag suger riktigt mycket hästballe på, så är det just det.
Sen, hade jag tänkt att börja skriva mer på poeter.se. Och i helgen kommer med all säkerhet något nytt.
Ja, jo, baha, visst ja: det dyker upp en novell här på söndag. Egentligen är den redan klar. Men på fredagar har människor inte tid med noveller. (Så fungerar åtminstone jag.)
Nej, nu ska jag och mina runda solar gå och lägga oss. Innan den riktiga solen kikar fram.
minnen, i en salig blandning
Minnet är som ett spektrum. Det finns färger som skär i ögonen och det finns färger som behagar. Kalla, som varma. Blandar vi dem får vi en grå fläck framför oss. En gråzon vi kallar jaget.
Minnen från barndomen är ofta bomull. Du minns hur det kändes, att styra två korta ben när de tog dig till förskolan. Hur kramsnön kändes mellan händerna på vintern. Du minns hur juniregnet föll. Och hur skoj det var att hoppa i vattenpölar, då man hade gummistövlar på sig.
Intill bomullsfälten ligger de rödfärgade minnena. Här, finns fjärilarna i magen då du kysste någon du tyckte om för första gången. Den där honungsvarma känslan, av att hålla någon riktigt nära, riktigt länge. Och alla de där minnena som egentligen inte är så märkvärdiga, men som blivit speciella, eftersom du delar dem med någon.
Sen, har du minnena som alltid ligger närmast till hands. Såren. De öppna, där blodet inte riktigt hunnit stelna än. Det är hit du har stoppat ner dina förluster. Svek. Misslyckanden. Saker som aldrig blev, som du hade tänkt. Som du hade önskat.
Men, nu är nu. Det enda väsentliga är egentligen gråzonen framför oss. Där vi är idag. Bomullen, de rödfärgade minnena, och de öppna såren blandat i en enda stor fläck. Att lära känna sig själv är med andra ord rätt enkelt:
tänk tillbaks, summera alltihop.
obsa, henkebenk leker marlo brandon framför spegeln
Ännu en helg. Fortfarande en dygnsrytm med förnamnet kadaver. Jag vet inte riktigt varför jag sitter uppe nu. För att jag tänker? Nej. Det känns inte som det. Det känns mer som att jag sitter uppe för att jag helt enkelt inte orkar, gå och lägga mig.
Men ja, what the fuck. Nu när jag ändå är vaken kanske jag ska ta och härda. Vara uppe tolv timmar till istället för att gå och lägga mig. Jag kommer däremot att behöva en mängd kaffe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
