
Ensamhet. Det finns ingenting som skrämmer oss mer. Det är en tomhet som tar plats. En kall, färglös, stelhet, som får rummet att kännas mindre än vad det egentligen är. Och likt ett stort monster under sängen skrämmer den oss som mest, när det är dags att sova.
Men det är väl därför, vi hela tiden söker någon antar jag. Någon likasinnad, som då och då vill ligga där bredvid och skapa det, som känns så bra. Hud mot hud. Viskningar. Fyra stycken ben inlindade i ett virrvarr som ingen kan knyta upp. Som ingen ska knyta upp.
Närhet.
Ömhet.
Alltihop inbakat i en svaghet; inför varann.
Det är väl därför två, alltid klingar bättre än ett.